behöver skriva av mig lite
Jag vet inte vad som hänt.
Men jag har spytt i en vecka nu.
Inte för att jag är sjuk.
Nej jag har varje dag fått sjuklig ångest och stoppat fingrarna i halsen. Jag vet inte ens vad det kommer ifrån? Att jag hatar min kropp? Ja MEN jag vet att bulemi är ett högst ineffektivt sätt att gå ner i vikt på. Ändå bara måste jag stänga in mig i badrummet, spola vatten så högt jag kan och huka mig över toalettstolen. Vad är det som händer? Det är inte så att jag "hetsäter" heller. Visst jag äter ganska mycket/onyttigt men det har jag ju alltid gjort. Jag började förra onsdagen så har spytt minst en gång om dagen i 10 dagar nu. Men jag ska sluta. Tänker inte bli bulimiker. Inte nu.
Jag ska flytta om mindre än en månad. Till världens bästa stad. Vet inte vad jag kan förvänta mig. Tror det blir ganska mycket jobb faktiskt. Men ser fram emot det ändå, även om jag börjar få lite kalla fötter. Men jag SKA åka. Ibland måste till och med jag kunna vara envis och kämpa lite.
F skriver till mig och är ledsen igen. Jag. Orkar. Inte. Ta. Hans. Skit. På riktigt.. han HAR ju en fucking jävla flickvän?! Vad ska han komma till mig och gråta för? Han suger all energi ur mig för att han vet att jag är svag för honom. Han vet att jag behöver honom precis som han behöver mig. Men då kan han väl fan visa det när han inte är deprimerad också? Vi är tragiska han och jag. När jag var "på G" med O skrev jag till honom och var megaglad och fick smset "Men vet aldrig vad man kunnat få innan det är för sent.." för gissa vad. Det var ett av de korta stunderna i hans liv som han var singel och DÅ KUNDE HAN SAKNA MIG?! Jävla jävla idiot. Sen träffade han såklart en ny tjej som stod ut med honom ett tag och när de gjort slut träffade han nästa. Hans nuvarande har han hållt ihop med i två år, men hon är dum i huvudet hon också så det passar väl bra ihop då. Väntar på den dag de offentliggör en förlovning. Vet att jag kommer gråta sönder när det händer. Inte för att jag älskar honom längre (jag GÖR inte det), men jag vet att ingen kan någonsin älska honom som jag älskade honom för fem år sedan. Han har förstört mig för all framtid. Han var den absolut första person jag blev kär i och - vad det verkar - den sista.
Visst har jag varit kär efter det. MEN alltid i killar (män) som är oöppnåenliga. De är äldre/vänner till familjen/lärare/kändisar/gay/döda. Bra jobbat av mig. Verkligen.
Osammanhängande som vanligt. Men behövde få detta ur systemet.