Balladen om det angenäma livet

jag hittade just den här bloggen. läste igenom hela arkivet och blev på riktigt lite rädd för mig själv. är jag sjuk på riktigt? eller skrevs allt detta bara i en tid då jag inte funnit mig själv? för det har jag väl gjort nu? jag påstår det i alla fall..

sanningen är väl att allt som skrivits här skrivits i affekt, i stunder av sorg, vrede, ilska och (oftast) hopplös förälskelse.

jag mår inte så dåligt längre. tror jag. eller egentligen mår jag nog ingenting. jag vill inte känna, om jag låter någon komma så nära att jag börjar känna gör det bara ont när denne försvinner, för de gör dem. (inte för att jag någon gång blivit dumpad, men det känns som det). den enda jag varit kär i som jag på allvar kunnat få är F, och den chansen tog jag inte (vilket förmodligen var lika bra). O och A var verkligen inga kärlekar, jag vet inte ens om jag ska kalla det crush eller "på G". det var liksom ett tidsfördriv.

J då. denna fantastiske, förbjudna man som med största säkerhet inte har någon aning om vem jag är (och mina chanser där ökar inte direkt OM han skulle veta). sanningen är den att jag verkligen verkligen älskade honom, men det gör jag inte nu. jag har tyckt mig se honom flera gånger de senaste åren men det får mig inte att svimma eller förlora förståndet. tur det! tiden läker kanske alla sår ändå?

R. jag vet verkligen inte. när vi ses och dricker vin och spelar gitarr blir jag dödsförälskad. men det händer ju inte allt för ofta, bra det! hans (ex-)flickvän tog livet av sig för ett tag sedan. jag vet inte hur jag ska reagera där. så jag reagerade inte alls.

Med F är det väl som vanligt. Han har en ny tjej (skräll), hon är knäpp i huvudet (skräll). Vi glider länge och längre ifrån varandra och jag vet inte om det är någon idé att kämpa emot. Vår tid kanske är förbi nu? Han får fortsätta med sitt liv och jag med mitt. Men grejen är den att när han och L gör slut så behöver han mig. Och jag vet inte hur mitt liv ser ut utan honom, inte fullt ut.

"och fast jag inte saknar dig
så känns det som att världen skulle rasa
om du glömde mig"

(melissa horn, vilket JÄVLA geni!)


Min senaste hopplösa, idiotiska förälskelse orkar jag inte ens prata om. Han har nämligen varit död i 17 år...

Jaha, vad blev det här egentligen? Ordspyra deluxe.

Vi får väl se om jag skriver något mer här. Annars tar jag nog bort bloggen, för jag vill inte spendera resten av mitt liv på dårhus. (Vilket jag förmodligen skulle få göra om någon hittar detta)